JosefineBertram

Kom att tänka på resan till Israel med Jonatan igår

Tror nu att jag hade det fantastiskt i Köpenhamn? Det hade jag. Alltså till tusen så bra det var, mer än 100%! Det var precis vad jag behövde, komma iväg, slappna av och bara vara...

Dåååsååå va det klart! 3e juni slutar skolan, 8de är det jag som sätter mig på ett flyg i Köpenhamn mot metropolen- och favoritstaden KUALA LUMPUR. Nu när biljetten är bokad och jag återigen har pratat med skolan känner jag mig lugn och tillfreds. Har även varit i kontakt med några som bor mitt i stan och hyr ut rum/bor i kollektiv, fett värt! Sex och en halv månad ungefär, heeeeelt sjukt!

Det kommer bli mitt livs sommar so far och denna låten kommer förmodligen spelas om och om igen.

Haha sitter och tittar på nätet och finner denna http://adlisyahril.blogspot.com/2010_01_01_archive.html bild från när vi va i KL andra gången 2010. Jag, Cicce och Tone var och såg Axwell som spelade på KL Live mitt inne i smeten och kvällen slutade med att vi tre får gå upp på scen, jag vet fortfarande inte anledningen (?) Kan ha varit för att vi är från Sverige. Vi drog även med oss Luna upp (som för övrigt snart flyttar in mot KL och har erbjudit att jag kan bo hos henne hela sommaren!!) och dansade helt galet de sista låtarna som spelades på kvällen. Haha alltså den här bilden säger ALLT om hur den kvällen var, helt insane. No more to say!

London över nyår?

Vill sätta mina fötter utanför Sveriges gränser nu nu nu!



New York '09



Kuala Lumpur '10



Peking '10



Shanghai '10



Lombok '11



Singapore '11



Hong Kong '10



Kapstaden '07



Bryssel '09



Bali '11



Ayia Napa '07



Israel '08



Gili Trawangan '11



Turkiet '08



Kuala Lumpur '11

Fick jag åka vart jag ville imorgon så skulle det vara till Kuala Lumpur eller Gili T.
Det är galet vad jag saknar alla vänner på andra sidan jordklotet.

Resan med stort R tog äntligen sin början. Tiden på Gili T och de två gånger till som vi kom till Kuala Lumpur har varit otroligt fantastiska. Jag har lärt mig och fått lära andra. Öppnat mitt hjärta till max, släppt in och själv blivit insläppt hos andra. (I vissa fall hos personer med de allra största och sårbara hjärtan jag vet om) Jag har sett och gjort oersättliga saker och äventyr. Dessutom insett mer och mer att jag vill jobba med globala frågor och över Sveriges gränser. Jag har hittat mitt paradis (Gili T), där jag funnit vänner för livet och en plats att andas ut på. I Kuala Lumpur har vi kommit i kontakt med ännu fler människor som vi håller kontakt med och kommer träffa den dag man åker tillbaka.

Livet på Gili och i KL är som dag och natt, inte så konstigt kanske. Personerna vi träffat har helt olika liv. De flesta på Gili får kämpa varje dag för att få ihop till en dagskassa. Vad som varit självklart för mig, har efter tiden på Gili inte blivit lika självklart. Elen kommer och går. Allt måste beställas och transporteras till ön, så ibland kan det vara slut på både det ena och det andra. Jag ser mig själv som väldigt flexibel och har väldigt lätt att umgås med olika människor. (en fördel om man reser kanske..) Undermedvetet dömer väl de flesta människor andra innan man ens pratat med varann. Jag kan bara se hur vissa turister pratade om de lokala på Gili. Det gjorde ont att höra vad människor tänker om personer som de sett sitta i en bar fem meter bort, prata med någon annan turist, strosa gatan fram eller bara chillhänga med sina vänner (locals och turister) Varför åker man ut och reser om man har så svårt för andra kulturer? Självklart måste man inte tycka om alla ställen, människor, kulturer och vad det kan vara här i världen. Jag sa i alla fall ifrån många gånger när jag hörde hur de kunde prata. Alla är absolut inte änglar på Gili. Men som jag skrivit i ett tidigare inlägg, det är innan vi vågar ta kontakt med varandra som oförståelse, hat, rasism och annat existerar. Det värsta var nog när vi åkte från Gili då några snubbar, skulle gissa på australienare utifrån dialekten, undrade varför vi grät. De nästintill hånskrattade när vi sa hur länge vi varit där och tyckte det var tråkigt att lämna våra vänner. "Vänner? Herregud, de är ju från Gili." Hade jag haft orken hade jag kunnat dra igång en diskussion.

Innan jag hade någon kontakt med någon av grabbarna i KL fick jag en känsla av att de endast beställde flaska efter flaska för att locka tjejer till borden. Det finns självklart sådana killar med. Men av de flesta vi kom i kontakt med och började prata med så var det inte alls så. Visserligen har många av dem haft en uppväxt där de inte behövt tänka på pengar, men de förstår ändå pengars värde. Dem jobbar fem eller fler dagar i veckan, på eller med sina egna företag och några pluggar även bredvid. Man kan väl inte annat säga än att de också kämpar för sina pengar, de har dock haft andra förutsättningar. Och för tiden de lägger ner, lägger de ner minst lika mycket på sig själva och att njuta av livet - åker på weekendresor tillsammans, köper bilar, hänger ute några gånger i veckan osv osv.

Jag tror att alla kan förstå att jag har haft det riktigt, riktigt bra. Det jag vill och kan har jag förklarat och berättat om så gott jag kunnat. Men vissa tankar, händelser och känslor kommer jag såklart att hålla för mig själv. Från både första och andra delen av dessa sex månader på resande fot finns det mycket att ta in och att bearbeta. Jag vet att jag kommer återvända till båda dessa ställen en vacker dag. Och jag längtar så att det gör ont. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...



Ö-liv och storstadsliv... Tänk om man in framtiden kunde bosätta sig i Kuala Lumpur ett tag och ha Gili T som en tillflyktsort när man behöver andas ut och ta det lugnt ett par dagar? I would love it! Är lite lätt avundsjuk på Andrew i KL som, på grund av mina och Tones fina ord om ön, åker dit på semester en månad i augusti.

Ett halvår på resande fot. En resa indelad i två. Erfarenheter och tankar om det ena och det andra.

Förväntansfulla var vi fyra vänner som satte oss på ett plan, redo för äventyr, nya kulturer och allt vad resande innebär (och det kan vara mycket!) Personligen var det resan med stort R som väntade. En biljett bort, men inte någon tillbaka. Tre, fyra, fem eller fler månader någon annanstans.

Denna första delen av resan hade up and downs utan dess like och är även anledningen till att dessa sex månader blev två olika resor. Det var början på mycket nytt, men även ett avslut på något gammalt. Man lär känna och veta mycket om varandra och den 22 januari vågar jag säga att jag var psykist påfrestad av det som skett sedan vi lämnat Sverige. Jag är otroligt glad för de vänner jag fick möta igen och de nya människor jag fick chans att lära känna, vad jag har sett och upplevt. Vår trio hade många roliga stunder och minnen som jag alltid kommer att minnas, men idag tyvärr har svårt att le åt. Detta för att jag så väl minns all skit som döljdes under ytan. Det var speciellt en person som märkte hur tankspridd jag var och lät mig ventilera 24/7 och det är jag väldigt tacksam för. Något annat jag är glad över är att jag tog beslutet att stanna kvar själv på Koh Lanta medan de andra firade nyår på Koh Tao. Jag var så nära en bristningsgräns att nyårfirandet och kvällens förlopp hade kunnat vända allt upp och ner.

I Kuala Lumpur, strax efter nyår, kändes det dock bättre. I Singapore tog det dock vändning och på Bali skedde något jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera. Detta ledde till att jag och Tone lämnade Bali för att vara några dagar på Gili Trawangan. Bakom oss lämnade vi en sjuhelsickes tid. Här på bloggen har jag skrivit att det varit lite jobbigt på grund av mitt bristnade mat- och vätskeintag, vilket stämmer, men det var även mer som gjorde att det var jobbigt.

Vad som hände kommer jag inte skriva. Alla vet hur excited jag var över att åka ut och resa igen. Tyvärr tog inte resan med stort R sin början förrän den 22 januari. Det som hände innan är den längsta jävla berg- och dalbanan någonsin, med start i Peking, backar upp och ner, stopp på Bali och frontalkrasch en eftermiddag i Göteborg.

Det blev allt annat än lugnt i förrgår kväll. Jag och Tone satte oss på The whisky bar på Chunkit Bukit Bintang (granne med italienrestaurangen) och drack några drinkar var. Hade pratat med Andrew under dagen och han bjöd med oss på krogbesök senare på kvällen. Denna gång till en nattklubb kallad Bedroom som ligger några våningar upp i köpcentret Pavilion. Vi kom dit lite innan han och hans vänner. Det gick dock ingen nöd på oss då vi drack en otroligt god drink vid namn French kiss och njöt av utsikten över stan...

När gänget var samlat blev det whisky och skumpa kvällen lång. Jag och Andrew kom ju på att klockan slagit över tolv och födelsedagsbarnet fick en drink att häva ner. Med i sällskapet var några av killarna som var med första gången vi träffade Andrew, rikigt, riktigt skoj. Senare på kvällen stötte jag även ihop med Marco. Har inte träffat honom under veckans gång och det kändes riktigt kul att stöta på honom i festens hetta.

När drycken var slut och lokalen näst intill tom tog vi oss vidare till en annan del av stan. Men när alla möttes upp vid en seven eleven butik var vi så trötta, så Andrew körde hem oss och de andra åkte hem och la sig. Andrew och två av killarna skulle upp igår morse för att åka till Borneo över helgen... en av killarna fick dem tydligen bära ut från huset då han var så in i bänken bakis och ville avboka hela resan. Men redan igår eftermiddag satt de med varsin drink i handen och njöt av livet...

När vi väl vaknade igår fick Tone en liten present och senare gick vi (bakis som få vi med) för indisk lunch. Vi somnade om riktigt gott när vi kom tillbaka till rummet. Efter en kanongod middag på The Social, också Chunkit, gick vi till The whisky bar för drinkar. En timme senare dök Jeffrey, Robin och Kash upp och joinade oss. Runt tolvtiden åkte vi till Rootz där festen var i full gång. Craig jobbade där i vanlig ordning och det var såklart riktigt kul att prata lite med honom nu innan vi åker. Natten blev full av skratt, dans och drinkar...

Hemma någon gång imorse, somnade gott och vaknade vid hmm 15-tiden? Gick ut på stan, shoppade lite och nu är det dags för den sista middagen på denna resa. Möter förhoppningsvis upp Jeffrey senare och det kan hända att vi slutar på Rootz, hoppas hoppas. Ses snaaaaaaart!!

Som vanligt är det väldigt segt att ladda upp bilder här. Men här kommer i alla fall en bild från avskedsfesten.

Två jobbiga dagar har flytit förbi. Sa hejdå till Anja och Adde innan de gick på planet. Drack lite te och kaffe innan vi ringde och sa hejdå till vänner. Tårarna rann igen och väl på planet grät jag tills jag somnade. Vaknade inte förrän en av flygvärdinnorna väckte mig innan landning.

Kände mig rätt deppig fram till vi var framme i själva city och vårt guesthouse. Stannar nu på ett ställe vi inte bott på förut, Attapsana guesthouse, precis i samma område som ställena vi bott på innan. Sedan första gången vi kom hit har vi sett att de byggt något här, men inte vetat vad det varit. Nu vet vi och vi stormtrivs här. Jättemysigt ställe på andra våningen, mysig personal och mannen som vi tror äger stället är sjukt trevlig och hjälpsam.

Väl framme gick vi till ett favoritställe med indisk och pakistansk mat. Killen som har stället kände igen oss och frågade varför vi inte varit där på så länge (2,5 månader) och var glad över att se oss igen. Blev take-away mat för att skynda oss tillbaka till guesthouset där vi skulle skypa med Mull. Tone var trött och gick och la sig, men jag passade på att prata med Mull tills internetcafeet han var påa stängde. Man vet aldrig när man kan skypa med varandra igen, så det är bäst att ta chansen.

Sent inatt somnade jag och vaknade tidigt imorse av att rummet var iskallt. Har haft fan sedan vi kom tillbaka till Gili, men nu har vi AC och det känns plötsligt fruktansvärt kallt... Blir nog sushibrunch idag. I veckan ska vi utforska en del av stan vi ännu inte sett, innehållandes China town, parker och annat. Ha det bra alla. Nu ska jag njuta den sista veckan av denna sex månaders låååånga resa.

Phuu, vilken dag. Den värsta på väldigt, väldigt länge...

Nu har vi alltså lämnat paradiset och sitter i Kuta Boring Beach på Bali. I förrgår hade vi avskedsfest, vilken blev väldigt lyckad. Massor av vänner (tror vi var ca 50 stycken) från Gili T kom hem till oss. Det bjöds på mat, dryck, gitarrspel och sång. Alla verkade ha väldigt kul och framförallt var vi fyra tjejer överlyckliga över att se alla tillsammans. De flesta känner varandra. Annars är de bekanta och hälsar på varandra när de strosar gatan fram eller ses ute på nätterna. Finner inga ord för hur kul det var. Extra glada var vi för all hjälp vi fick från Uchunk, Opick och Mulyadi som fixade med maten.

När all dryck var uppdrucken begav vi oss till Sama Sama för att lyssna på Joe and the Mellow mood band en näst sista gång. Dansade och hade ännu mer kul innan vi gick och chillade på Rudy's.

Igår var allt bara allmänt jobbigt. Vänner kom för att säga hejdå och nerpackningen av alla grejer varvades av tårar och skratt. I förrgår kände sig Anja hängig och igår var det min och Tones tur. Förmodligen för allt som vart senaste veckan och för att vi visste att vi snart skulle ge oss av. Jag sov från tre på eftermiddagen till elva på kvällen, med endast en timme i vaket tillstånd för att gå till lalapan och äta med Mulyadi.

Väl vaken gick jag och Matilda till Rudy's för att ta en drink. Regnet välde över ön men det var ändå fullknökat. Efteråt gick vi till Sama Sama där fler och fler samlades för livemusik. Återigen med Joe och hans band som spelar sjukt bra reggeamusik :)

Vet inte vad vi gjorde, men tiden gick och inte förrän vid fyratiden somnade jag av regnet och åskan i bakgrunden.

Väl uppe imorse fäldes ännu fler tårar och nere i hamnen kom vän efter vän för att ge en kram och säga "ses snart igen". En halvitmme försent kom vi iväg, ståendes längst bak på båten, tårarna rann och vännerna på stranden vinkade. När tårarna väl slutade rinna på oss allihop var vi helt slut i huvudet. Blev sen lunch och nu sitter jag här medan de andra tar sig en tupplur. Imorgon fortsätter äventyret.

Vet inte hur många gånger jag sagt det, men jag älskar Gili T. Har verkligen hittat paradiset på jorden. Har haft det kul på många ställen, men inget slår tiden på Gili. Även fast vissa stunder varit jobbiga har jag varit lyckligare än någonsin och jag längtar till dagen jag kommer tillbaka. Tanken var att jag skulle börja plugga i höst, men det kommer jag till 99% lägga på hyllan igen. Plugga kommer jag alltid kunna göra. Resa också visserligen. Men jag är inte färdig med Gili, inte på långa väger. Och Frallan, du har rätt, jag är inte hemma än, men jobb är redan inbokat och jag ska jobba häcken av mig och spara pengar för att åka tillbaka, på obestämd tid.

Jag avslutar detta inlägg med de klassiska orden "live the life you love, love the life you live, and you'll be happy".