JosefineBertram

Första pluggstunden på biblioteket är genomförd.
De första veckorna blir nog riktigt jobbiga faktiskt...
Men det är väl bara att köra?
Det här ska jag klara av!
Blod, svett och tårar folks!

Första dagen på uni avklarad.
Allt på engelska, så himla gött.
Härliga människor i klassen.
Cykeltur hem i kylan.
Plugg och fruktsallad med yoghurt till middag.
Nu slapp i soffan tittandes på TV4.
Bra dag helt klart!

Imorgon börjar nollningen.
It's gonna be all in for all of us!
TAGGA!

Har träffat Emma från klassen idag. Vi strosade runt i lilla stan och åt räkmacka till lunch. Köpte en cykel och cyklade hem för att plugga och sedan somna. Har byggarbetare här som fixar fasaden, vaknar av bankande varje morgon, sjukt segt. Nåja, somnade i alla fall en stund och nu har jag just gjort mormors kända grönsakssoppa till middag. Ska cykla till Emma om en stund för lite förfest och sedan en natt på studentpuben. Awesome!

Jag stormtrivs.
Växjö-bor är sjukt trevliga.
Sovrummet och vardagsrummet har blivit kanonmysigt.
Köket behöver lite mer omtanke.
Funnit nya vänner.
Kanske fått tag i en cykel.
Och varit på en brutalt rolig hemmafest.

Damn life is good folks!

Dagens katastrofalt onödigt vetande:
Staden "Bor" uttalas "bår".
Man lär sig något nytt varje...

Jaha ja, då var man helt plötsligt smålandsbo, det kunde jag aldrig tro.
Nu blir det frukost innan jag tar mig ner på stan. Awesome!

Det slog mig just att ingenting längre kommer vara som det varit förut.
För första gången på väldigt, väldigt länge känner jag nervositet.


Live laugh love

Då vart man hemma i Göteborg igen. Sov helt galet kasst inatt och kände mig riktigt seg när jag körde hemåt. Men hem kom jag och det med ny inredning, dator och annat kul. Imorgon blir det flytt, aah kan inte fatta att jag ska flytta på riktigt och dessutom till en helt ny stad. Jaja, kommer gå fint. Har kommit i kontakt med en tjej redan som ska gå i min klass, ska försöka ses när vi båda anlänt "for good" till den lilla staden i Smålands djupa skogar.

Borde kolla att allt jag ska ha med är framme. Men det är mycket roligare att pilla med nya datorn, såklart ;) Nej, får väl göra lite nytta, typ slänga ner alla utsorteradekläder i en påse. Har rensat garderoben som aldrig förr, damn I'm good. Sov gott :)

Helgen sparkades igår igång kanonbra. Höga klackar, klänning, uppklädda vänner, underbara leenden, favorit-DJ tillbaka på sin rätta plats (Terrassen), goda drinkar, kamera, kärlek, förfest, skratt, efterfest, champagne 4.30 på morgonen - precis som en sommarnatt i augusti borde se ut. Nu kör vi igång igen, skål!

Det finns så mycket osagt. Jag fyllde just ett vitt blad med svart text. Det som snurrar i mitt huvud, vad jag vill ha svar på och vill säga dig. Det är svårt att lämna när alla svarsrader inte är ifyllda. Hur kunde du? Varför? Kan du förstå... Det finns så mycket lycka i och runtomkring mig. Men det finns en sak som stör mig, en endaste liten sak som jag vill ha svar på. Men du känner ingen skyldighet till att förklara dig. Allt jag trodde att du någonsin var, bilden jag hade av dig stämmer inte alls och jag förstår inte hur du kunde göra som du gjorde mot oss. (?)

Solstrålarna tittade in genom de höga fönsterglasen
Ögonen mötte varandra
Och lyckan spred sig likt löpeld i deras kroppar
Store leenden etsades fast på deras läppar
De tittade på varann
Människor skrattade runtomkring och ljudet av musik hördes avlägset i bakgrunden
Hon gick mot honom
Han gick mot henne

Stopp
Ett ryck
Klockan stod på 17:02 och jag låg fortfarande i min säng

Nio dagar tills jag kommer hem till Göteborg. De sista dagarna här kommer bli fantastiskt bra. En helg i hemstaden kommer sitta fint och sedan är det ett nytt avsnitt i mitt lilla liv som börjar. Aaah yes!

Hade en kanonutgång med min lillebror igår. För en liten stund sedan kom hans polare Erik och min kollega Mariana. Kör middag på Terrassen och sedan blir det FULL party! Live laugh love

Igår var det sju månader sedan jag tatuerade mig. En tatuering som betyder något så obeskrivligt mycket.

Den är för min älskade, fina bästa vän och morfar som efter många års kämpande somnade in den 18 september 2009. Det var en dag som jag länge försökt förbereda mig på. Men det var ju såklart en omöjlighet. Jag var i New York dagen då han gick bort och orden han sa till mig dagen innan jag skulle åka är fastklistrade i mitt minne. Jag tror han visste att vi aldrig mer skulle ses. Och jag grät, jag tände ljus för honom och grät igen. Efter någon timme strosade jag runt på stan och försökte tänka på annat, jag ville verkligen inte tänka på det. Och det låter hemskt att jag tänkte så, men jag vet att han inte hade velat något annat än att jag just bara skulle vara, njuta av resan och mina vänners sällskap. Så det gjorde jag. Tills jag kom hem. Hemma kände jag direkt att allt inte var som det skulle. Dagarna flög förbi, jag tänkte på honom, men jag grät aldrig. Inte förrän dagen då begravningen skulle hållas. När vi kom ner på Hagaplan och jag mötte min faster släppte allt. Jag grät igen och tårarna slutade inte rulla förrän en stund efter cermonin var slut. Jag skrev en text om morfar i nian, den läste min faster upp på begravningen. Jag tittade inte upp en enda gång. Tårarna rann, kroppen skakade, min högra hand kramade pappas och min vänstra hand kramade Jonatans och en mix av minnen med morfar for genom huvudet. Innan begravningen var det bara ett fåtal nära personer som fick läsa texten, men inte morfar. Jag kunde inte visa den för honom, varför vet jag inte. Men jag kommer vara min faster evigt tacksam för att hon läste den på begravningen, för nu vet jag att han också vet vad jag tänkte och kände och fortfarande.

Snart är det två år sedan han gick bort. Men minnet av honom finns alltid kvar. Varje dag finns han i mina tankar. Har jag svåra beslut att ta funderar jag alltid på vad han skulle sagt. När jag klär på mig för fest kommer alltid hans ord om "att inte klä sig för kallt" upp i tankarna. Hos mormor ser jag fortfarande honom sitta i soffan. Vad det än kan vara, så är han där, vid min sida, varje sekund, minut och dag. Vi är så lika, men så olika på många sätt. Jag trodde att man med tiden skulle lära sig smärtan av vad riktig saknad faktiskt innebär. Men det vet jag inte längre om man kan. Att tänka på honom gör inte längre ont, det gör mig glad och ger mig styrka. Men det är när saknaden kommer som det gör så fruktansvärt ont. Ibland, när folk frågar, säger jag vad tatueringen betyder, men ibland orkar jag inte. För ibland gör det så sjukt ont att höra min egna röst säga "det är min morfars dödsdatum", "det är för min bortgågna morfar" eller bara "den är för min morfar".. Då säger jag istället att den har med ett speciellt minne att göra, folk förstår att de inte ska fråga mer.

Igår tänkte jag väldigt mycket på honom, för då var mormor på besök. Jag tänker ofta att han snart kommer lunkandes efter eller att han sitter och väntar i bilen. Han kanske inte kommer gåendes eller väntar längre bort just nu. Men jag vet att han väntar någon annanstans och en vacker dag kommer jag se honom lunkandes fram igen. I ett par mörka jeans och en rutig skjorta. Och med ett leende på läpparna kommer han säga "jaha och hur mår Gummigumman idag då?"

Sommar '11

Grebbestad. Mycket jobb. Nya vänner. Adde & Anja. Riktig svensk sommar med regn och sol. Göteborg. Glass. Frukostar på "Sjögrens i backen". Iron Maiden. Therese. Långa nättar. Vitt vin. Familj. Metallica. Jogging. Tone. Laxburgare på Terrassen. "Personalfest". Jeffrey. Skratt. Gröt. Klippor och hav. Slbränna. Strömstad. Jonatan. Studenter. Antagningsbesked. Edvin. Shopping. Popcorn. Telefonsamtal. Examensfirande. Äppelknyckarjazz. Kärlek. Sanna. "JOVAN!". Mormor & Berit. Promenader. Fotografi. Bilåkning. Loppis. Växjö. Lägenhet. Total lycka.















Mer kommer det bli. Största saknaden är såklart Cicce. Ni ska bara veta hur saknad hon är!

Aah han får jorden att sluta snurra.

Ren lycka, det är vad det är ja, han gör mig så himla glad.

And the only thing I can do is smile.